GIFTIGA VÄXTER

krafft-alsikeklöver-1080x400.jpg

GIFTIGA VÄXTER PÅ BETET

Det är en vanlig myt att hästar ”känner” vilka växter som är giftiga, och att de därför undviker dem. Många giftiga växter har ofta en frän smak och/eller en obehaglig doft men långtifrån alla. Vissa växter är dessutom fortsatt giftiga även efter torkning. I Sverige förekommer ett hundratal växter som sägs vara giftiga. För att underlätta för dig som hästägare har vi samlat ett urval så du kan lära dig känna igen och bekämpa vanligt förekommande växter som kan skada din häst på betet. 

Åtta vanligt förekommande växter som man inledningsvis kan lära sig känna igen är tysklönn, ängssyra, alsikeklöver, vild lupin, smörblomma, stånds, sprängört och ek (ekollon). 

För att undvika förgiftning på betet kan man tänka på att:

  • Lära sig känna igen de växter som är giftiga.
  • Inte släppa hästar på bete som innehåller giftiga växter när dessa förekommer rikligt, är som mest giftiga eller dominerar växtligheten.
  • Stängsla kring ”farliga” områden om möjligt.
  • Se till så att hästarna har tillgång till salt och mineraler.
  • Se till så att hästarna alltid har friskt vatten på betet. Törstiga djur förlorar mycket av sin förmåga att sålla bort olämpliga växter strax efter att de har druckit.
  • Rensa hagen från giftiga växter. Många växter kan kontrolleras med mekanisk bekämpning.

 

 

 

TYSKLÖNN

Arbetsbeskrivning

Tysklönn är ett träd som kan bli över 30 meter högt. Bladen är trubbiga, mörkgröna och grovt tandade.

Förekomst

Tysklönnen förekommer främst i södra delarna av Sverige och är bland annat populär att plantera i alléer.

Gift och symptom

Tysklönn har relativt nyligen lagts till i listan över giftiga växter för hästar. Det är främst dess ”näsor” och skott som är giftiga för hästar då de innehåller det giftiga ämnet hypoglycin A. Symptom på förgiftning är muskelsmärta, muskelskakningar, mörkfärgad urin, svaghet, stelhet och svårighet att andas. Förgiftning sker vanligtvis under våren eller hösten och skapar mycket allvarlig förgiftning. Händelseförloppet går oftast väldigt fort och leder i många fall till döden.

Bekämpningsstrategi

Rekommenderat är att stängsla in områden på betesmarker där Tysklönn växer, alternativt välja annan betesmark om så finns tillgängligt.

 

 

 

ÄNGSSYRA

Arbetsbeskrivning

Ängssyra är en flerårig ört med oansenliga blommor som sitter samlade i en smal klaslik ställning med enkla grenar. Blommorna är röda eller gröna och blommar från maj till juli i klaslika knippen. Stjälken är upprätt, och kan bli nästan en meter hög. Bladen är stora och lansettformade. Ängssyran växer enskilt eller i små tuvor.

Utbredning

Ängssyra är ett vanligt förekommande ogräs i hela landet. Den återfinns i ängar, dikeskanter och skogsgläntor.

Gift och symptom

Hela växten innehåller oxalsyra och betraktas som giftig. Symptomen liknar de för oxalatförgiftning såsom skakningar, oförmåga att resa sig, muskelsammandragningar och onormal andning. Ängssyran lär vara smaklig, men förgiftning är trots detta sällsynt – även om förgiftningsfall på häst har förekommit.

Bekämpningsstrategi

Gräv upp ängssyran före blomning.

 

 

 

ALSIKEKLÖVER

Arbetsbeskrivning

Alsikeklöver är en flerårig, kal eller gleshårig ört som kan bli upp till fyra decimeter hög. Bladen är runda, helt gröna och trefingriga. Den blommar från juni till augusti. Blommorna påminner om vitklöver, men är svagt rosafärgade.

Förekomst

Alsikeklöver är vanlig i hela landet utom i fjälltrakterna. Den växer ofta vid vägkanter och på dåligt gödslad mark.

Gift och symptom

Alsikeklöver förädlas och odlas som foderväxt, men kan vara ett problem för känsliga hästar. Klöver innehåller mycket kväve genom sin symbios med marklevande kvävefixerande bakterier. Dessa ämnen kan orsaka bl.a. fång, koagulationsrubbningar och fotosensitivitet hos hästar med vita tecken. Vid fotosensitisering kan både primära och sekundära symptom uppstå. Tecken på fotosensibilitet är att opigmenterade eller delvis pigmenterade områden på huden drabbas av rodnad, inflammationer i huden, ödem eller i värre fall också att vävnad dör (nekros). På molybdenrik mark kan alsikeklöver även orsaka kronisk molybdenförgiftning (molybdenos) eftersom den ackumulerar detta ämne.

Bekämpningsstrategi

Alsikeklöver trivs på sämre, ogödslade marker. På bättre marker i bra näringstillstånd gynnas istället vitklöver. Gödsla och håll marken i en god näringsmässig status.

 

 

 

VILD LUPIN

Arbetsbeskrivning

Lupin är en perenn som kan bli upp till en meter hög. Den växer med upprätta stjälkar och blomklasar längst upp. Blommorna kan vara blå, vita, röda eller gula. Fröna ligger i en svart skida.

Förekomst

Lupiner förekommer i vilt tillstånd, men även odlade i trädgårdar. Det är de vilda lupinerna som är giftiga. Hos odlade lupiner har alkaloiderna förädlats bort. Lupiner trivs bäst på sandiga jordar och vid väggrenar.

Gift och symptom

Lupiner innehåller giftiga alkaloider som lupinin och angustifolin samt biochanin som anses kunna störa fortplantningsförmågan. Skidorna är giftigast, och yngre lupiner är giftigare än äldre. Förgiftning ger balanssvårigheter och kramper. Växten har en bitter smak och ratas normalt av hästar.

Bekämpningsstrategi

Giftet kvarstår efter torkning och lagring. Stängsla av områden där lupin växer.

 

 

 

SMÖRBLOMMA

Arbetsbeskrivning

Smörblomma är en upprätt – oftast ganska högväxt – flerårig ört med jordstam. Bladen är kala eller håriga med tre till fem flikar. Stjälkbladen är smala och flikiga. Smörblomma blommar från juni till september med ganska stora gula blommor.

Till familjen Ranunculus hör också trolldruva, kabbeleka, smörboll, riddarsporre, stormhatt och sippor – vilka alla anses mer eller mindre giftiga.

Förekomst

Smörblomma är vanlig i hela landet. Den växer på mager och gärna fuktig mark – fuktiga ängar, stränder, hagar, fäbodvallar, öppna skogar och fjällhedar.

Gift och symptom

Smörblomma och alla andra arter från familjen Ranunculus innehåller glykosiden ranunculin, vilken omvandlas till protoanemonin när växten krossas. Den är som giftigast vid blomning, men det är ovanligt att djur dött efter att ätit den. Det har förekommit dödsfall i England, men i förhållande till växtens förekomst är fall av förgiftning sällsynta.

Växtsaften kan framkalla hudirritationer efter att djuret har legat i smörblommor. Vid ett stort intag kan symptom som kraftig salivering och inflammation i munhålan samt magsmärtor och diarré uppträda. Hästar undviker normalt växten så länge det finns annan föda att tillgå på grund av dess beska smak.

Bekämpningsstrategi

Glykosiden ranunculin inaktiveras av torkning. Hö innehållande smörblommor är därmed inte giftigt för hästar. Riklig förekomst av smörblommor på betet bör ses som ett tecken på att näringstillståndet i marken är dåligt – så att de bättre betesväxterna missgynnas. Gödsla därför betet, och se till att en god näringsmässig status bevaras.

 

 

 

STÅNDS

Arbetsbeskrivning

Stånds är en flerårig ört med flikiga blad och gula blommor. Den blommar i juli–augusti och blomkorgarna sitter i ganska täta, kvastlika samlingar i stjälktoppen. Bladen är mörkgröna, och upprepat parflikiga med korta trubbiga flikar. Stånds är 30–90 cm hög, med en seg och styv stjälk som ofta är rödaktig nedtill. Korsört tillhör samma familj, och bör även den ses som giftig.

Förekomst

Stånds har på senare år ökat i antal i Sverige, och kan på sina håll förekomma i stort antal. Stånds växer huvudsakligen i Sydsverige, men finns ända upp i Norrlands kusttrakter. Den stånds N (Senecio jacobae) växer på sandig, grusig gräsmark samt i vägkanter, skogsbryn och torrbackar – ofta på kulturmark. Ligularia är ett annat släkte av stånds som odlas i våra trädgårdar, varför trädgårdsavfall inte bör slängas i hästhagen.

Gift och symptom

Stånds är av våra giftigaste växter. Den har orsakat många hästars död – framför allt i England. Stånds innehåller den giftiga alkaloiden jacobin som påverkar kärlen i levern. Den har oftast orsakat stor skada redan innan symptom uppmärksammats. Växten har en bitter smak. Det gör att hästar normalt undviker den om annan föda finns att tillgå.

Risken för förgiftning är som störst under torra somrar då stånds dominerar, och det kan vara brist på annat bete. Förgiftning leder i nästan hundra procent av fallen till döden, och kan inträffa akut eller efter flera månader. Hästen vacklar omkring som om den vore drogad, pressar huvudet mot väggen eller trycker det mot marken samt tappar aptiten. Stånds i hö anses vara den vanligaste förgiftningsorsaken. Hästen uppvisar troligen även andra symptom på förgiftning så som mag-/ tarmproblem, diarré eller förstoppning – och i ett senare stadium även bleka slemhinnor, rörelserubbningar, avmagring, leverskador och/ eller synstörningar.

Hela växten är giftig, även vid beröring, varför tjocka handskar bör användas när växten hanteras. Växten har ett utvecklat rotsystem, vilket gör att den enkelt sätter nya skott om inte hela rotsystemet avlägsnas. Frön från stånds är groningsdugliga upp till 20 år, och det är därför viktigt att vara uppmärksam på den mark där växten har vuxit under en lång tid framöver. Det går inte att betesputsa bort redan etablerade plantor. Tvärtom ökar avslagning istället plantornas livslängd och åstadkommer att den blommar på nytt samma säsong. God skötsel av betet är det bästa sättet för att förhindra spridningen.

Bekämpningsstrategi

Hela växten är giftig, och giftämnet kvarstår efter torkning och lagring. Växten blir till och med smakligare efter torkning, vilket man bör tänka på vid betesputsning – när grönmassan tillåts ligga kvar i hagen – eller om man utfodrar hästarna med hö eller ensilage i vilket stånds förekommer. En mindre mängd stånds i grovfodret kan räcka för att ge symptom. Växtdelar som har skadats av frost eller som har trampats sönder innebär en större risk än färska växtdelar. Vissa djur kan utveckla ett begär när det väl har börjat äta växten.

Stånds har en stor spridningspotential och en enda planta kan producera tusentals frön. Årligen skrivs en rad artiklar om hur viktigt det är att gräva upp dessa plantor och bränna dem med rot och allt. Det är inte ovanligt att den växer i vägrenen och sprider sig därifrån intill närliggande beten. Hittas stånds på bete, bör hela växten grävas upp samt stoppas i täta säckar och brännas.

 

 

 

SPRÄNGÖRT

Arbetsbeskrivning

Sprängört är en flerårig ört som kan bli över en meter hög. Den blommar under juli–augusti med små vita blommor som sitter i flockar. Bladen är två till tre gånger pardelade med lansettlika, vasst sågade småblad. Sprängört är löst fäst i vegetationen, och kan därmed lätt lossna och driva iväg till en ny plats. Fröna flyter också bra, och kan spridas långt i vatten.

Förekomst

Sprängört finns i nästan hela landet, men är vanligast i södra och mellersta Sverige. Den växer alltid nära vatten, i området mellan vass och strandkant.

Gift och symptom

Sprängört är en av våra giftigaste växter - och dödligt giftig för hästar. Hela växten anses giftig, och den lär vara smaklig. Intag leder till en snabb död. Hela växten flyter, och ilandflutna plantor påträffas ofta. Det föreligger därmed risk att betande djur som trampat sönder växten kan få i sig giftet genom dricksvattnet. Risken att hästar kommer åt plantorna kan öka under torra somrar - då strandlinjen sjunker och växten hamnar på landbacken - eller i samband med dikning och grävning i hästhagen. Hästar lär ha en förkärlek till rötterna, vilket är den giftigaste delen på växten. Det krävs endast en mindre mängd för att döda en häst, och det är därför mycket viktigt att forsla bort alla uppgrävda växtdelar. Giftet i sprängört (cicutoxin) leder till störningar i centrala nervsystemet. Symptomen påminner om epilepsi med salivering, oro, koordinationsstörningar, darrningar, kramper och magsmärtor.

Bekämpningsstrategi

Hittas sprängört på vattennära beten, är det säkrast att stängsla av de delarna – så att hästarna inte kommer åt vare sig växten eller vattnet i närheten.

 

 

 

EK, EKOLLON

Arbetsbeskrivning

Ek är ett träd som kan bli upp till 25-30 meter högt. Stammen är grov och kronan vid. Bladen är oregelbundet parflikiga och frukten är en oval nöt, ekollon. Ek växer vanligen i lundar och på lövängar och kan bli flera hundra år gammal.

Förekomst

Ek växer mest i södra Sverige upp till Dalälven.

Gift och symptom

Ekollon och blad innehåller stora mängder tanninsyra.Tanninerna är inkapslade i cellväggarna och frigörs först då växten krossas. De verkar sammandragande på vävnader, koagulerar blod och protein, skadar tarmfloran, förorsakar gastrit och skadar njurarna vid utsöndring.

Symptom på förgiftning är förstoppning, blodblandad avföring, vägran att dricka, svaghet, vinglighet, oregelbunden långsam puls, bleka slemhinnor och rinnande ögon. I extrema fall kan njurarna bli förstörda. Förgiftning sker oftast under hösten, då hästar kan äta ekollonen. Förgiftningsfall på häst är sällsynta, men förekommer. När förgiftning väl har inträffat, är läget akut.

Bekämpningsstrategi

Stängsla in ekar i hästhagen, och var uppmärksam på om någon häst fattar tycke för växten. Stödutfodra vid ett högt betestryck.

 

 

Vill du läsa mer och lära dig fler växter som är giftiga för hästar? I vår Giftiga Växter ABC får du praktiskt handledning för att lära dig känna igen och bekämpa flera olika växter som kan skada din häst - du kan blädda online HÄR.

Vid misstänkt förgiftning ska alltid veterinär kontaktas. 

 

SE VÅR FILM OM GIFTIGA VÄXTER: