mineraler-sparamnen-1080x400-INT.jpg

MINERALER OCH SPÅRÄMNEN

Det här avsnittet kommer vi inleda med att definiera själva begreppet mineraler – vilket inte är lätt. Det handlar om en grupp ämnen som har stor betydelse för kroppens kemi och för funktionen hos olika organ. Man brukar göra en indelning i makromineraler resp. mikromineraler. Den sistnämnda gruppen brukar ofta även kallas för spårämnen. Till gruppen makromineraler hör kalcium, fosfor, magnesium, natrium, kalium och svavel. Till spårämnen räknas järn, koppar, jod, kobolt, mangan, selen, zink och molybden.

Det handlar som synes om en tämligen stor grupp ämnen. Till viss del reglerar hästen själv upptagningen – en regleringsmekanism som styrs av hormoner. Dessutom finns det ett samspel mellan olika mineraler, så att över- eller underskott av ett ämne kan påverka förmågan att ta upp ett annat. I vårt land förekommer t. ex. ofta ett visst överskott av kalium, eftersom vårt svenska grovfoder ofta har höga halter av detta ämne. Kaliumöverskottet innebär bl. a. att hästens förmåga att ta upp magnesium sätts ned något. Det faktum att hästen till viss del själv reglerar upptagningen av mineraler innebär långtifrån att man som hästägare kan sluta bry sig om mineralbalansen i foderstaten. Om en häst t. ex. tillförs för lite av ett mineralämne, uppstår givetvis en brist på detta ämne. Den kan hästen inte själv korrigera – trots de regleringsmekanismer den har. Dessutom har vi redan med ett exempel visat hur överskott av ett mineral kan leda till försämrad upptagning av ett annat, på så sätt rubbas mineralbalansen. För högt intag av vissa mineraler innebär också en ökad belastning på olika organ i kroppen.

Det är viktigt att man vid uppbyggnaden av foderstaten tar hänsyn till påtagliga rubbningar i mineralbalansen. Vissa färdigfoder har en sammansättning som korrigerar övereller underskott i foderkomponenternas naturliga mineralhalter.

Ökad uppmärksamhet har man från veterinärt håll också ägnat tillförseln av koppar till växande hästar. Det finns tecken på ett tänkbart samband mellan brist på koppar och det tillstånd som brukar kallas ”lösa benbitar” (osteochondros) hos unghästar, även om osteochondros är en multifaktoriell hälsostörning. Koppar som tillsätts i fabrikstillverkade foder bör vara kemiskt bunden i organisk form – dvs. i den form som hästar har lättast att tillgodogöra sig. Detta gäller även för spårämnet selen.

Kvoten av kalcium och fosfor diskuteras ofta i utfodringssammanhang. Det är viktigt att säkerställa tillräcklig mängd och en bra kvot mellan kalcium och fosfor eftersom båda är viktiga för bland annat skelettets uppbyggnad. Kalcium och fosfor står i ett känsligt balansförhållande till varandra och den ena påverkar upptaget av den andra. Problemet är också att hästars förmåga att ta upp fosfor kan variera avsevärt från individ till individ – och dessutom från en tidpunkt till en annan. Även grovtarmens bakterieflora har en avgörande betydelse för upptagningen av fosfor, denna sker nämligen till övervägande delen genom bakteriers inverkan. För att den balanserade kvoten av kalcium/fosfor som tillförts via fodret verkligen ska tas upp på rätt sätt, krävs således att grovtarmen fungerar som den ska. Eftersom fiberhalten har stor inverkan på mikroorganismerna i grovtarmen samt grovtarmens funktion, spelar även fiberhalten i foderstaten stor betydelse för fosforupptaget.

Balansen mellan spårämnen och mineraler är överhuvudtaget känslig. Det är således mycket viktigt att det tillskotts-/mineralfoder som tillförts hästen verkligen är framtaget för hästar och noga avstämt efter just deras behov och det grovfoder man använder. Ett mineral- eller tillskottsfoder som är utvecklat för t. ex. nötkreatur kan ofta leda till störningar i denna balans – och det motverkar således sitt syfte.