fodrets väg genom hästen munhålan.jpg

MUNHÅLAN – FÖRSTA ANHALTEN

Processen börjar i munhålan. De grästussar, kraft- eller grovfoder som hästen tuggat i sig krossas inledningsvis av kindtänderna och blandas med saliv. Tänderna har en mycket viktig funktion i detta sammanhang. Under tuggningen blandas fodret med saliv för att underlättar dess fortsatta transport genom matsmältningen.

Hästens mule är mycket känslig och synnerligen rörlig. Den är mycket effektiv när det gäller att sortera bort sådant som hästen inte vill äta. Det vet hästägare som t. ex. hittat det mineralpulver de noga blandat i kraftfodret kvarlämnat på krubbans botten. Under betesgång sveper hästen samman gräs med mulen – för att sedan slita av det med framtänderna. Att mulen är ett effektivt hjälpmedel för ”sortering” av födan bevisas också av det faktum att de hjärnceller som registrerar känselimpulser från mulen upptar en stor del av den totala hjärnvolymen. Hästen är vidare mycket beroende av sina tänder. Om tändernas funktion blir nedsatt kan hästen inte, som människan, välja en mer lättuggad diet.

Den vuxna hästen är utrustad med fyra sorters tänder. Varje tandtyp har sin speciella funktion och sitt speciella utvecklingsmönster. Incisiver kallar man de framtänder vi redan nämnt, vilka hästen använder t. ex. för att slita av grästussar under bete. Det finns sex sådana tänder i varje käke. Härefter följer överkäken med små friliggande ”canintänder”. De främsta kindtänderna kallas premolarer (sex per käke). De följs av ytterligare kindtänder som kallas molarer (sex per käke). De vanligaste orsakerna till störningar i hästens förmåga att tugga är (med undantag för medfödda missbildningar) komplikationer i samband med tandfällning och s. k. skarpbett där emaljåsar skapas som kan ge upphov till sår i kinder och/eller tunga. Fällningen av tänder är en långdragen process som avslutas först under den senare hälften av hästens fjärde levnadsår. I många fall förlöper ”utbytet” av tänder utan att vålla några bekymmer – men det kan ändå vara klokt att låta veterinären kontrollera att tandfällningen förlöper normalt. När störningar uppstår beror detta i många fall på att mjölktanden blir sittande kvar som en ”hatt” över den framväxande nya tanden. I den ficka som bildas mellan de båda tänderna fastnar foderrester som ger upphov till en bakterieflora och påföljande inflammation. Hästen blir öm i munnen och får svårt att tugga. Många gånger luktar det illa ur munhålan. Behandlingen är enkel – man avlägsnar helt enkelt mjölktanden och sanerar det inflammerade området. Den här typen av problem uppträder oftast hos 2- och 3-åringar och då oftast i den främre gruppen av kindtänder – de s. k. premolarerna.

Överkäke & underkäke

A. Incisivier (6+6)

B. Canintänder (2+2)

C. Premolarer (6+6)

D. Molarer (6+6)

E. En s.k vargtand, dvs en skarp emaljtopp

Tändernas uppbyggnad

A. Tandben

B. Tandcement

C. Emalj

Vid förslitningen av tänderna kan det uppstå en del skarpa emaljkanter – små ”åsar” som kan komma att ligga mot munhålans slemhinnor. Dessa ger lätt upphov till sår i vilka foderrester samlas, därmed också bakterier. I många fall utvecklas inflammationer. Emaljåsarna längs kindtändernas tuggytor är en normal företeelse och har en viktig funktion när hästen under tuggning sönderdelar födan. Kanter som vållar skada på slemhinnorna måste raspas ned – men det är samtidigt viktigt att de inte ”rundas av” helt. Då tar man nämligen bort den funktion de normalt har vid tuggning.

Förekomsten av s. k. vargtänder kan vålla problem hos vissa hästar. De uppträder framför överkäkens främre kindtänder. Om tanden ska avlägsnas bör detta ske av veterinär med hjälp av en specialkonstruerad tång.

 

Under tuggningen sönderdelas födan och saliv tillsätts. Det är viktigt att hästen ges möjlighet tillfredsställa sitt behov av att tugga och blanda födan ordentligt med saliv. Hästar saknar nämligen s. k. sträckreceptorer i magsäcken, som signalerar mättnadskänsla hos många däggdjur, t. ex. hos oss människor. Det är i stället under den tid hästen tuggar sitt foder som avgör när den slutar äta.

Hästen producerar stora mängder saliv, 10-30 liter per dygn hos en medelstor häst. Ju mer grovfoder den äter desto högre produktion. Till skillnad från många andra däggdjursarter saknar hästen aktiva enzymer i sin saliv, den är däremot rik på bikarbonat och salter. Bikarbonat har troligen funktionen att balansera ut inverkan av den sura magsaft som födan kommer att möta i magsäcken. Saliven fungerar också som fuktgivare och har en smörjande effekt för fodret på dess fortsatta väg genom mag-tarmsystemet.