BETE - FÖRBISEDD NÄRINGSKÄLLA

Betesgång innebär inte att hästägaren befrias från kravet på tillsyn och omtanke om sin häst. Den som betraktar betet som en metod för ”bekymmerslös förvaring” av hästar kan inte heller utnyttja dess många plusvärden fullt ut. Att ha hästar på bete kräver planering, engagemang och arbete – ett faktum som allt fler hästägare blir medvetna om. Allt oftare hör man begrepp som markkartering och växtnäringsstyrning då hästfolk kommer samman för att planera gemensam betesgång för sina djur.

Ett bra hästbete utvecklas inte av sig själv, det måste skapas genom planering och kunnande. Den hästägare som själv saknar kunnande och erfarenhet på området, bör ta kontakt med en erfaren odlare eller en växtrådgivare.

Vilka faktorer avgör ett betes kavlitet?

För det första är det viktigt att betet är dimensionerat för det antal hästar som ska vistas på det. Vidare kan och bör insådden av gräsarter på nya vallar ta hänsyn till vad det är för slags hästar som ska gå på det aktuella betet. Det är således inte lämpligt att blanda ett stort antal hästar av olika kategorier på ett och samma bete. I sådana fall bör man i stället dela in betet i flera sektioner – ett system som medger rotation mellan flera olika betesfållor. Detta befrämjar god återväxt på vallarna och friställer dem periodvis för betesvård.

En bra återväxt är önskvärd på alla betesvallar – så att hästen har tillgång till gräs med hög näringshalt under en lång tid av betesperioden. Det gäller således, att inte ensidigt hålla sig till en eller ett fåtal arter av gräs eller klöver – utan variera sorter med olika växtcykel så att gräsväxten på vallen regelbundet förnyas. Den betesblandning man väljer bör vara anpassad till den aktuella vallen och den kategori hästar som skall vistas där. Här gör relativt oerfarna hästägare klokt i att ta råd från en växtodlingsrådgivare. Fri tillgång till saltsten och vatten är ett måste för hästar i betesgång. Både vattenkaret och saltstenen bör flyttas så att marken kring dem inte blir upptrampad och lerig. Grästäcket bör vara intakt över hela betesytan.

När det gäller mineralfoder till beteshästar bör man vara uppmärksam på två saker: För det första ska mineralfodret vara anpassat till hästar. För det andra bör man säkerställa att inte en eller ett par dominerande hästar i flocken sätter i sig hela givan av mineralfoder. Utfodringen bör om möjligt göras individuellt därav lämpar sig s. k. mineralstenar mindre väl för hästar. Hästar kan ofta vara motvilliga att slicka på dem och därmed får de i sig för lite mineraler, det är även omöjligt att veta vilka mängder de får i sig vid utfodring med mineralsten.

Tillsats av vitaminer är i allmänhet onödigt när det gäller mineralfoder för beteshästar. Solljuset och betesgräset är kraftfulla vitaminkällor.

Vattnet som erbjuds hästar på bete är en viktig men ofta förbisedd faktor. Det är inte ovanligt att beteshästar drabbas av förgiftningar på grund av att de druckit olämpligt vatten ur någon tillfällig vattentäkt. Vi har redan sagt att hästarna bör ha fri tillgång till vatten. Det är viktigt att förorenat vatten som blir kvar i vattenkaret hälls ut och att nytt vatten fylls på, samt att karet regelbundet skuras – så att algpålagring inte får fäste.

Att ett bete vårdas systematiskt är en självklarhet i flertalet av de länder som har en framgångsrik hästuppfödning. Rator (ytor som inte blir avbetade och där spillning samlas på hög) bör bekämpas genom att spillningen regelbundet forslas bort. Om ratorna får ligga obekämpade, kan de utvecklas till rena härdar för parasitspridning.

För att gynna en riklig och sund återväxt bör man i vissa fall även klippa betena med en betesputsare. Denna åtgärd verkar också hämmande på parasitspridningen, eftersom vissa parasiters larver finns just på grässtrånas toppar.

Enligt vissa studier har den totala betesarealen mycket stor betydelse för parasittrycket på ett bete. Små beten som är ”överbefolkade” med hästar är alltså en hälsorisk.

Det är viktigt att hästen har tillgång till gräsarter med högvärdigt näringsinnehåll under hela betesperioden. De flesta hästar är nämligen något av ”finsmakare” – dvs. mycket medvetna om vilka växtarter som är välsmakande. De betar alltså av de olika växtarterna efter ett visst mönster och börjar med dem som smakar bäst. Under den sena betesgången kvarstår ofta endast växter som kommer långt ned på hästens önskelista. I allmänhet finns det bland dessa ett antal arter som inte är nyttiga (eller rent av skadliga) för hästen.

För att motverka att hästen äter ohälsosamma växter på betet, måste man helt enkelt erbjuda den bättre alternativ. Detta sker bäst genom att man under senare delen av betesgången stödutfodrar med grovfoder och kraftfoder. För att underlätta hästägarens orientering om hur man känner igen och bekämpar skadliga växter på betet har KRAFFT samlat några av de vanligaste växterna som man bör hålla koll på HÄR. 

Stödutfodring på betet bör tillgripas så snart man har anledning att förmoda att näringsvärdet i gräset är för lågt för den häst som går på betet. Under den senare hälften av betesperioden minskar ofta tillgången på näring snabbt och hästarna kan behöva tillföras foder. Tänk på att hästar har väldigt olika näringsbehov beroende på hur mycket de tränas, om de växer, är dräktiga eller om de producerar mjölk. Typ av bete bör anpassas efter den individuella hästens behov. Många fritidshästar går på väldigt frodiga beten vilket riskerar att leda till övervikt hos hästen. Överviktiga hästar lider större risk att drabbas av sjukdomar som t. ex. fång.

Det förvuxna gräset tappar snabbt sitt näringsinnehåll mot slutet av augusti och slitage på betesytorna begränsar ofta tillgången på betesgräs. De reserver av hull som hästen byggt upp förbrukas snabbt.

Efter en sommar av bete är det få hästar som är tunna i hullet, många hästar är lite i överhull och kan må bra av att få en något restriktiv fodergiva. För de hästar som är tunna i hullet kan det dock behövas viss stödutfodring under sensommaren. Som alltid är det viktigt att hålla god daglig tillsyn, inte bara över individerna utan även hur flockdynamiken ser ut och om den förändras. Individer som blir ”hackkycklingar” i sin flock går snabbt ned sig.

Det är positivt att unghästar går länge på betet under förutsättningen att de stödutfodras under torrperioder eller om betet är kargt under sensommaren och hösten. Tillgång till ett bete med nyligen uppvuxet gräs är ett bra alternativ för unga växande hästar som har ett högre behov av energi och protein än vuxna fritidshästar