En runda till?

 Rolf-Göran, eller Roffe, som han oftast kallas, är extra stolt över några av sina titlar.

– Jag var väl den som fick Sveriges första EM-medalj i modern tid då 2001, säger Roffe. Eller ja, jag fick två stycken på en och samma gång, både med laget och individuellt. Och så klart att få silver i OS och vinna EM.

Resan mot toppen inleddes för närapå ett halvt sekel sedan. Han var 15 år då han och ponnyn Partner bärgade det första SM-guldet. Att rida hade han lärt sig hemma i Södra Sandby.

 De hade hästar på gården, och hans pappa tävlade fälttävlan.

– Jag har haft lyckan att både hästkunnandet och hästarna fanns i familjen, säger Roffe.

ATT HAN BÖRJADE rida lite därhemma var alltså inte så underligt. Men att han fortsatte var inte givet.

– Nej, i skolan sa de andra pojkarna att hästar var något för tjejer, säger Roffe. De höll på med sina rosa borstar … det var på ett vis mobbning. Jag provade på lite fotboll, och red lite på ponnyn där hemma. Men så blev det så att både fotbollsträningen och ridträningen hamnade på måndagar. Vi åkte till Flyinges lilla ridhus och red för en instruktör. Till slut hade jag missat så många fotbollsträningar att det inte var någon mening att fortsätta. Vi hade ett dålig lag också, vår by var för liten, så vi fick stryk varenda gång.

Den första milstolpen han kan se i sin karriär var att sadla om från fälttävlan till hoppning.

– Hade du för dålig dressyr var du ju hjälplöst efter, säger Roffe. Det vara svårt att hämta hem, och det var roligare att kunna starta i tre hoppklasser istället på en helg.

Så hans fälttävlanshästarna fick bli hopphästar istället, med den äran:

– Vi blev trea i banhoppnings-SM i Stockholm 1983, minns Roffe.

Efter att ha utbildat sig till mekaniker jobbade han i sex år, och red på kvällarna.

– Då var man ur sängen klockan sex på morgonen, och när man burit in alla hinder efter träningen och tagit hand om hästarna var klockan ofta över tolv, minns Roffe. Det höll ju inte i längden.

Ju bättre tävlandet gick, desto fler och längre resor blev det dessutom. Så ytterligare en milstolpe var när Rolf-Göran bestämde sig för att starta egen verksamhet hemma på gården.

EN ANNAN MILSTOLPE kom 1997, då han åkte till Holland och började arbeta hos Jan Tops. Under den här tiden tävlade han mycket, bland annat på Pialotta, och susade iväg uppåt på rankingen.

– Jag var sent iväg, konstaterar Roffe. Normalt sett åker man kanske lite tidigare, men jag hade hunnit fylla 35. Men då hade man åtminstone viss erfarenhet, jag hade gjort tre mästerskap då. Är man ung är ju risken att man bara blir slängd runt i manegen. Men för mig var det en bra tid, jag fick lära mig mycket och se den mer professionella sidan av det hela och skapade många kontakter.

Pialotta såldes kort innan VM 2002, och lite senare var det dags för ytterligare en milstolpe, när Rolf-Göran startade eget igen, fast denna gång i Tyskland. När han blickar bakåt ser han att Pialotta kanske har varit den viktigaste hästen för hans karriär. Det var med henne han tog sina medaljer vid EM 2001.

– Jag har haft tur på det viset, säger Roffe, jag har fått rida många fina hästar. Vi hade ju vårt samarbete med Alfonso Romo i många år, då jag red Ninja La Silla. Han var både tvåa på OS och vann EM när han var ganska mycket äldre, så det var ju en fantastisk häst.

Den häst som ligger honom allra närmast om hjärtat är dock Casall, holsteinerhingsten som bidrog till flest segrar av alla hans hästar.

– Ja, så är det ju, säger Roffe. Jag gjorde ju hela racet med honom, från det han var fem tills han fick vinna sin allra sista Global Champions tour i Hamburg som 18-åring. Att jag kunde ha honom så länge var ju helt fantastiskt, när hästarna blir lite bättre är de väldigt kvickt sålda.

UNDER DE ÅR han varit aktiv har ridsporten förändrats. Från att ha spänt upp lite rep kring en gräsplätt och hoppat där, har sporten blivit mer och mer professionell, med press allt lägre ner i åldrarna.

– Idag kan man inte rida på gräs, säger Roffe, det måste vara fibersand och det måste vara ditten och datten. Barnen får dyra ponnyer och tränare och vill ha teknikskydd innan de kan rida. Det är väldigt mycket, väldigt tidigt, och det vet jag inte om det är jättebra. Och om det blir sådant hysteriskt fokus på tävling där föräldrarna nästan står och slåss ute på framridningen och skäller på sina barn utan att ha någon större aning om något, blir det ju tufft för många.

– Det ska vara kul att rida, fortsätter Roffe. Och hästen måste verkligen tycka att det är kul på jobbet. Annars är det ganska så kört.

Allting har sin tid, menar han, och att lära sig rida är att passera olika stadier.

– Till en början så ser du inte så mycket distanser, och rider bara fram till hindret och försöker att komma över, förklarar Roffe. Men sedan kan du se att det blir fel, men du kan inte ändra någonting. Om man bara kör på då, är det lätt att ponnyerna börjar stanna lite grann, och du blir osäker.

– Nästa fas är att se att avståndet är fel, men du är kunnig nog att rätta till det i tid, fortsätter han.

Att rida för en instruktör menar Rolf-Göran är viktigt. Han gjorde det som ung, för även om kunnandet fanns därhemma, var det viktigt att höra det från någon annan. Hans egen dotter, som självklart rider, får också rida regelbundet för en annan tränare.

ETT KNEP HAN SJÄLV lärde sig av en av sina första tränare har han lagt på minnet, och använder själv när han instruerar andra. Det var när han skulle rida ponny-SM allra första gången, och gruvade sig lite för dressyrmomentet.

– Vi hade en dressyrtränare, berättar Roffe, som var god vän med familjen. Han märkte att jag var lite nervös. Så han stannade mig borta i nåt hörn och sa: ”Även om det är tävling idag, är det inget som är annorlunda. Gör bra på samma sätt som du alltid gör. Du kan rida, och din ponny kan det hela, så varför ska det vara annorlunda idag?”

– Det är någonting som jag har tagit med mig, fortsätter Roffe. Märker jag att någon börjar spåra ur och bli alltför spänd, försöker jag ge dem trygghet på det viset.

Att hålla sig lugn när man sitter till häst är också viktigt för att hålla hästen lugn.

– Annars är risken att man transformerar det ner genom sadeln till hästen så att den blir ännu mer spänd, säger Roffe. Har man en blodshäst som är kvick och alert reagerar den mer på allt. En häst som är försiktig är också försiktig med allting som är runtomkring, som kanske kan vara en fara. Vi får inte glömma att hästen är ett flyktdjur. När den är rädd för någonting så går den inte i fight, utan den drar järnet därifrån istället.

SYNEN PÅ VAD MAN ger hästen att äta har också förändrats. Rolf-Göran menar att finns en större medvetenhet idag, om vad fodret kan hjälpa till med. Fast ibland tror han det går lite till överdrift.

– Man ser vissa kollegor som har hinkar och påsar och extra mineraler kors och tvärs, säger Roffe. Det har blivit en hel vetenskap att fodra en häst.

– Och därför tycker jag att KRAFFT är bra, fortsätter han, för att man får en väldigt bra överblick över det hela. Visst, här finns också många olika sorter, men vi har valt några stycken som vi använder och som vi tycker passar bra. Vi har bland annat High Energy Musli, några får Energy Low Starch Pellets och så kompletterar vi det med lite Muscle Up eller vad som behövs.

Har man hittat rätt foderstat till en häst, så håller man sig oftast till den.

– Sedan om någon känns lite slow kan man öka mängden High Energy Muesli, säger Roffe. Och så har vi Foal till våra yngsta och lite för märrarna, eftersom vi har lite uppfödning.

ATT HINNA MED något som inte har med hästarna eller gården att göra är svårt. Familjen åker iväg på semester ibland, men hemma finns det alltid något att göra. Även de timmar Rolf-Göran inte sitter i sadeln är det fullt upp.

– Jag gör gärna saker här hemma, säger Roffe, jag har ju trots allt min bakgrund som mekaniker. Nu hinner jag ju inte med allt, men det är kul att pyssla med, och hålla saker i så gott skick som det bara går.

Huruvida det blir mer meckande, eller fler tävlingar på högsta nivå i framtiden, är svårt att sia om. Våren 2025 såldes Zuccero, topphästen, och Casall-sonen är inte riktigt klar att ta över som förstahäst i nuläget. Men vi får se om han – eller någon helt ny häst – kan bli bra nog att bära de svenska färgerna på kommande mästerskap. För ingen skulle väl bli särskilt förvånad om det blir en runda till för Rolf-Göran?

_{Text: Noomi Heberts
Foto: Roland Thunholm, Natalie Lindholm}