PPID (Pituitary Pars Intermedia Dysfunction)

ORSAKSBILDEN

PPID, ofta kallat Cushings syndrom hos häst, är en hormonell sjukdom som främst drabbar äldre individer. I hjärnan sker en åldersrelaterad förlust av dopaminproducerande nervceller i hypotalamus, vilket leder till brist på signalsubstansen dopamin. Dopamin fungerar normalt som en broms på hypofysens mellanhypofyslob (pars intermedia). När denna broms försvagas börjar cellerna i pars intermedia producera onormalt stora mängder hormon.

Resultatet blir oftast en godartad tumör i hypofysen som utsöndrar stora mängder adrenokortikotropt hormon (ACTH). Det förhöjda ACTH-påslaget stimulerar hästens binjurar att producera mer kortisol (stresshormon) än normalt. Denna hormonella obalans påverkar många av kroppens system. Ämnesomsättningen rubbas, muskelmassa kan brytas ned och immunförsvaret försvagas.

PPID utvecklas gradvis under flera år och är vanligt hos äldre hästar. Studier har visat att omkring 20–25 % av hästar över 15 års ålder har någon grad av PPID. Även yngre vuxna hästar kan drabbas, men det är ovanligt hos hästar under 10 år. Sjukdomen förekommer hos alla hästraser och hos både ston och hingstar, även om ponnyer ibland är överrepresenterade. PPID är ett livslångt tillstånd, men med rätt behandling och omvårdnad kan hästen må bra trots diagnosen.

SYMPTOM

Symtomen vid PPID varierar mellan individer, men vissa tecken är typiska. Ett mycket klassiskt symtom är lång och lockig päls som inte fälls normalt på våren. Hästen kan då behöva klippas för att inte bli överhettad. Ofta ses samtidigt en förlust av muskelmassa, framför allt över rygg och kors, vilket ger en tunn överlinje och ett mer bukigt intryck.

Fettansamlingar kan uppstå på ovanliga ställen, till exempel som fettkuddar ovanför ögonen eller en förtjockad nacke, även hos hästar som i övrigt tappar hull. Många hästar med PPID dricker och urinerar mer än normalt, svettas mer än vanligt eller har områden där svettningen fungerar sämre. Trötthet, nedsatt prestation, återkommande infektioner och långsam sårläkning är också vanligt, vilket hänger samman med de förhöjda kortisolnivåerna och ett försvagat immunförsvar.

En av de allvarligaste följdsjukdomarna till PPID är fång. PPID orsakar inte fång direkt, men många drabbade hästar utvecklar insulinresistens. Insulinresistens innebär en nedsatt känslighet för insulin, vilket leder till förhöjda insulinnivåer i blodet. Det är denna sekundära insulinrubbning som kan utlösa fång hos känsliga hästar med PPID. Som hästägare är det därför viktigt att vara uppmärksam på fångsymtom hos äldre hästar och att utreda om PPID kan vara en bakomliggande orsak. Tidiga tecken på PPID kan vara subtila, till exempel lättare pälsförändringar eller något ökad törst, och kan lätt förväxlas med normalt åldrande.

UTFODRINGSRÅD

Rätt utfodring är en central del i omvårdnaden av en häst med PPID. Det finns inget foder eller någon enskild råvara som botar sjukdomen, men genom att anpassa foderstaten kan man lindra symtom och minska risken för följdproblem såsom fång.

Grunden i utfodringen bör vara ett näringsmässigt balanserat grovfoder med låg socker- och stärkelsehalt. Eftersom många hästar med PPID har eller utvecklar insulinresistens bör foder med högt innehåll av socker och stärkelse undvikas för att minska risken för kraftiga insulinsvar. I praktiken innebär detta att spannmålsbaserade kraftfoder, med hög andel till exempel havre, korn, majs eller melass, ofta behöver uteslutas ur foderstaten.

I stället bör hästen utfodras med ett fiberrikt och lättsmält grovfoder av god hygienisk kvalitet, gärna analyserat för att säkerställa ett lågt sockerinnehåll. Om hästen behöver extra energi, till exempel vid lågt hull, bör fett- och fiberrika fodermedel prioriteras framför spannmål. Hästar med PPID bör alltid ha fri tillgång till friskt vatten, särskilt eftersom ökad törst är vanligt.

För överviktiga hästar med PPID ligger fokus på att begränsa kaloriintaget och sänka fodrets glykemiska belastning. Grovfoder med låga halter av socker och stärkelse används som bas, samtidigt som man säkerställer att hästen inte får i sig mer energi än den förbrukar. Vid bete kan det vara nödvändigt att kraftigt begränsa betestiden eller använda betesreducerande åtgärder, då frodigt gräs ofta innehåller mycket socker. Regelbunden, individanpassad motion är också värdefull eftersom den kan bidra till förbättrad insulinkänslighet och viktkontroll.

RÅD VID FODERSTATSUTFORMNING

Vid utformning av foderstat till en häst med PPID bör man alltid utgå från hästens hull. En äldre PPID-häst kan antingen vara överviktig eller ha svårt att hålla hull och muskelmassa till följd av hormonrubbningen.

Om hästen är tunn och tappar muskelmassa kan det vara nödvändigt att öka energi- och proteininnehållet i foderstaten med hjälp av skonsamma fodermedel. I första hand bör man försöka hitta ett grovfoder med högre energi- och proteinhalt, samtidigt som socker- och stärkelsenivåerna hålls låga. Detta är ofta en balansgång där grovfoderanalys är ett viktigt hjälpmedel. Hästen bör få rikligt med grovfoder av god hygienisk kvalitet för att tillgodose fiberbehovet och stödja hull och magfunktion. Om grovfodret inte räcker till kan ett kompletterande kraftfoder behövas. Välj då ett alternativ som bidrar med energi från fibrer och fett samt protein i en form som inte ger höga nivåer av socker och stärkelse.

För överviktiga hästar med PPID behöver foderstaten i stället stramas åt under kontrollerade former. Grovfodret bör analyseras och helst ha ett måttligt energiinnehåll, gärna under cirka 9 MJ per kg torrsubstans, samt ett lågt sockerinnehåll, under cirka 10 % av torrsubstansen. Fodergivan beräknas utifrån hästens idealvikt. En vanlig riktlinje är att utfodra minst 1,5 % av kroppsvikten per dag i torrsubstans och därefter justera successivt utifrån viktutvecklingen.

Det är viktigt att hästen får tillräckligt med grovfoder för att hålla mag-tarmfunktionen i gång och minska risken för stress. Har man ett mer energirikt grovfoder kan man blanda det med halm som ett sätt att förlänga ättiden utan att tillföra för mycket energi. Vitaminer och mineraler behöver alltid tillgodoses, antingen via ett balanserat mineralfoder eller ett anpassat kraftfoder. Hull och allmäntillstånd bör följas regelbundet och foderstaten justeras gradvis. Snabba förändringar bör undvikas och alla foderbyten rekommenderas att ske under minst två veckor.

Med en välplanerad foderstat, i kombination med eventuell medicinsk behandling och god daglig skötsel, kan hästar med PPID leva ett gott och aktivt liv under många år efter diagnos.